Spring is in the air!

Länge sen jag lade ut några foton nu. Så här kommer några från en liten utflykt till Auckland Botanical Garden.

2014-08-10 11.59.13

Alltså, det ÄR ju inte jag, men så här kan jag känna mig ibland. Watch out, here I come!

2014-08-10 12.00.472014-08-10 12.03.25

Här finns både vackra färger, och vackra former.

2014-08-10 12.06.23

Här betyder ju inte påskliljor påsk, men väl vår i luften!

2014-08-10 12.07.17

Träd som blommar på bar gren är vackra, tycker jag. Inget som stör, liksom.

2014-08-10 12.18.02

 Spännande former med lavastenar och växtlighet.

2014-08-10 12.12.44

Även sånt som inte är fejjat och putsat, kan vara vackert och ha sin egen sorts charm.

2014-08-10 12.16.51

VA, har jätten tappat sin sko mitt i alltihopa!?!?

2014-08-10 12.24.03

Aloe Vera läker både kropp och själ.

2014-08-10 12.25.06

Jättens blomkruka🙂

Och bara för att ni inte ska tro att jag ligger på latsidan med min egen vinterträdgård, så får ni en bild på min något överfulla odling också!

2014-07-29 10.40.34

Hepp!

Som ett hål i huvudet, eller Glad Påsk….

De senaste 2 månaderna har ju inte varit så kul precis. Och det som hände idag, det behövde jag lika mycket som ett hål i huvudet.

Hade hämtat sonen från skolan, och vi hade varit på supermarketen och handlat lite, innan vi åkte hem. Körde i godan ro, när helt plötsligt en annan bil landar rätt in i sidan på min bil…DJÄVLAR! Faktiskt. Fasan i sonens ansikte är för evigt inpräntad i mitt huvud. Sen såg jag hela djävla påskhelgen som var planerad med små dagsutflykter med maken fara all världens väg. Sen vart jag förbannad. Fick dock trycka till dörren rejält innan jag fick upp den, och det var kanske tur det, för jag hade mord i sinnet vid det laget. Skitstövlarna i bilen som kört på mig klev inte ens ut ur sin bil, de väntade tills jag kom farande…. Att de var ok hade jag redan registrerat, skadan på deras bil var framtill och inte i närheten av dem.

Jag ringde polisen, och de var där kvickt, vilket jag var glad för lite senare. Det visade sig nämligen att medans jag var på telefon och ringde polisen, så hämtade 2 av de 3 i bilen, sin lilla klan  med pappa Chiefen i spetsen. Och det fanskapet hade mage att kliva fram till min bil medans jag pratade med en polis, och öppna min dörr!!! Jag skrek åt honom att ge fan i min bil och förpassa sig därifrån. Han ställde sig några meter ifrån, och stirrade med mord i blicken på mig, varpå jag stirrade tillbaks med minst lika mycket mord i blicken, och upplyste honom i icke så milt tonläge att ja, jag är en ilsk djävel, vill du se mer av det, eller???? Som sagt, tur att polisen var där, och inte bara för min och sonens skull….

Och tur att jag har helförsäkrat bilen, för naturligtvis har inte lilla damen som körde den andra bilen, någon försäkring. Dessutom är hon på sån där nybörjarlicens, men den hoppas jag ryker långa vägar för hon har uppenbarligen inte hjärna och koncentrationsförmåga nog att framföra ett fordon.  Sen kom det roligaste av allt… Polisen som pratat med dem, kom fram och sa att han blivit ombedd att fråga mig som jag kunde tänka mig att låta chiefens *egen mekaniker* fixa min bil…. Eh, nah, dont think so, Sherlock…. Den vänliga konstapeln höll med mig med ett lättsmåleende, och sa att det var nog det rådet han skulle gett mig också🙄 Jag förstod senare, av kommentarer som kom från polisen, att det här tydligen är en familj de känner igen som bråkmakare sen tidigare. Och jag tänker definitivt inte ha något att göra med dem, det får polis och försäkringsföretag sköta från och med nu.

Ja, som sagt, det här var inte precis någon lyckad dag. Tur i oturen att vi handlat påskgodis, så sonen och jag kunde ta oss hem och smälla i oss lite tröst… Och ännu mera tur att två av sonens lärare passerade straxt efter det hänt och stannade för att hjälpa oss, och de körde oss hem efteråt.

Konsekvenserna av det här vill jag inte riktigt tänka på ännu, det blir definitivt betydligt krångligare att leva ett tag igen. Jag är trött nu, och ledsen. Jag köpte den där bilen för en del av arvet efter mina föräldrar, och har varit så glad över den, speciellt nu när det varit som det varit med maken. Har ju inte behövt oroa mig för hur jag skulle ta mig fram och tillbaks till besöken hos honom, eller till jobbet, eller någonstans. Men nu tittar jag ut genom köksfönstret, och det står ingen liten svart myra där ute….. Fy fan, rent ut sagt. Jag vet att det bara är materiellt, men jag är så beroende av att ha en bil, vi bor lite utanför och avigt, så det tar en halv evighet att åka kommunalt, om det ens går.

Hujeda mig, inget Hepp idag precis… 

Onwards and upwards

Jodå, det går framåt och uppåt. Maken har flyttat till spinalenheten, och det var ett lyft, på alla sätt och vis. Mycket mer hjälp, riktig rehab, och betydligt trevligare omgivningar med fin trädgård att ta sig ut i, stort däck att sitta i solen på, och bananer att räkna🙂 Ja, det växer bananplantor med riktiga bananer på, just utanför hans fönster. Det sägs att de mognar också, men vi hoppas att han inte får se det, för vid den tiden vill han vara hemma.

Han gör framsteg, tar sig från säng till rullstol och en sån där gåmojäng alldeles själv nu. Han jobbar på och humöret verkar bli bättre för varje dag. Den här veckan hoppas vi på ett planeringssamtal, där det sätts ett datum när han beräknas komma hem igen. Det ser jag fram emot, för samtidigt som han blir bättre och bättre, så blir jag mer sliten… Jag är ju tillbaks och jobbar sen några veckor tillbaks, och det blir inte så mycket sömn eftersom lilleman ska lämnas och hämtas i skolan, lämnas och hämtas hos barnvakt, middag, umgås lite, hälsa på maken, och härom dagen lyckades jag både klippa gräset och tvätta bilen. Det är lite körigt, det är det. Men 4 veckor till ska jag väl klara, sen bör han vara hemma och jag har semester ett par veckor.

Vägen från tanken *Kliv upp från soffan, latmask* tills idag har varit lång och mödosam för oss alla, och än är den inte till ända. Men jag hoppas och tror att i slutändan ska det här kunna vändas till något positivt. Ibland stannar livet oss mitt i steget, för det har något att säga oss. Då bör man lyssna, och det känns som om han gjort det den här gången. Nu är det upp till oss vad vi gör av det. Man kan sätta sig ner och tycka att det är för djälva orättvist, och för jobbigt, eller så kan man se det för vad det är. Livet som pågår, livet som inte väntar och livet som vill förändring. Och sen gör man något bra av det istället.

Vi går ju så sakteliga mot höst nu. Fortfarande varmt på dagarna, runt 24-25 grader, men nätterna kommer tidigt och kylan gör sig påmind framåt morgonen. Lite skönt är det, växtligheten lugnar ned sig, även om jag fortfarande har tomater som mognar, gurka som slingrar och squash som växer som en galning. Men det är gott att kunna gå ut och ta sig lite färska grönsaker till middagen. Vi hann ju tyvärr inte få så mycket fisk att stoppa i frysen, d v s ingen alls, men det finns ju folk som livnär sig på att förse oss med det, så det är ingen katastrof.

Nedan lägger jag ut  lite bilder från sommaren som gick. 

13896553675321389655361077

IMG_20140113_155823kawakawa bay

13896553155611388397033442

IMG_20140115_1538541389735181937

 

 

Bakslag och framsteg

Så klart kom ett bakslag för maken. Det var först några dagar då allt gick riktigt bra, men sen började han få ont i höften. Ännu en ny (olidlig) magnetröntgen gjordes, och man hittade ett par nya fickor med var i höften. Ok, drän skulle sättas in och mer antibiotika. Det var nu man begick det som fick mig att ruttna ihop totalt. Man satte in dessa drän utan mer smärtis, utan någon bedövning, utan någonting! De sattes in under eftermiddagen, och när jag kom upp på kvällen före jobbet så var han alldeles förstörd. Ont som fan, och ledsen. Så på morgonen efter var det jag som gick upp och fick tag på läkaren och så tuggade jag lite taggtråd och framförde mina åsikter om det hela. Sen vart det fart. Smärtteamet kopplades äntligen in, och man satte in mer smärtlindring, så sen dess har det vänt igen. Jag vart rent ut sagt heligt förbannad, för så här ska det inte gå till. Han har gått igenom tillräckligt, och det finns sätt att göra detta på så att man inte behöver ha så ont.

Men som sagt, nu har det vänt igen, och i söndags var han upp i rullstol och vi tog en tur ut i friska luften och åt glass! Det gjorde honom gott, även om han blev trött rätt fort. Tack och lov att han är en envis djäkel! Och i går måndag, så hade han faktiskt stått upp i en sån däringa stå-stödsmanick🙂 Känseln börjar så smått återvända från höften och ner, det går inte fort, men det händer i alla fall. Och i dag ska visst dränen tas ut.

Det har nu gått 5 veckor sen hela det här drog igång, och jag börjar bli lätt sliten. Mellan lillkillen, besök hos maken, och jobb så finns inte mycket ork kvar. Jag skulle behöva klippa gräset, ta hand om annat i trädgården, städa huset ordentligt, med mera med mera, men jag orkar inte riktigt. Ser verkligen fram emot min 2 veckors semester i slutet av april….

Loooong time, no see….

Ok, den där fisketuren vart längre än väntat. Faktum är, att det vart inte ens en fisketur, det vart en tur till sjukhuset. Inte för mig, men för maken.

Det hela började med en ond rygg, till och från under ganska lång tid. Och sen vart det akut, men inte skulle han in till läkare heller… Till slut, när han bara låg och vred sig i plågor på soffan, så ringde jag ambulans så det inte skulle finnas rum för protest! Nåväl, de kom, han tog in till sjukhuset, och vart inlagd med diverse undersökningar och smärtis galore. Men han vart bara sjukare och sjukare. De hittade en infekterad disk på magnetröntgen, och sepsis, som satt sig först i lungorna,  och även i ryggen.

Sen gick det fort. Han kom in på torsdagen, och på måndag morgon vart det riktigt akut med andningen, så han fick åka ner till en slags högintensiv avdelning för övervak. Men under natten blev han bara sämre och sämre, så han togs till intensiven och intuberades. Ingen kul situation alls. De visste inte riktigt varför det vart så illa, han *betedde* sig inte riktigt som man kan vänta sig. Trots antibiotika x flera under en vecka, så steg temperaturen till 39,6 och upp till 40. Inget vart bättre, och allt var bara konstigt.

Sen kom torsdagen igen, och då slutade han röra på benen. Och då kom förklaringen till allt elände. Man hittade en ansamling av var runt ryggmärgen, och den spred sig snabbt. Akut operation på kvällen, och sen var det bara att hoppas… Oddsen var inte så stora, och det var några dagar som jag aldrig mer vill uppleva. Chansen att överleva var ungefär 40 procent, och chansen att hamna i rullstol var ännu högre.

Men sen vände det sakta och på söndagen kunde man äntligen dra tuben och väcka honom. Det var några dagar med total förvirring för honom, de mardrömmar han gick igenom önskar man inte någon. Men nu är han på avdelning igen, och har sen ett par dagar tilbaks kunnat komma upp på fötter med hjälp, och det går sakta men säkert framåt. Så dryga 3 veckor senare känner jag en viss lättnad, och försiktig optimism. Det är fortfarande en lång väg kvar, men nu kan vi i alla fall hoppas på att det ska gå bra i slutändan….

 Så, det är i korthet anledningen till tystnaden här i bloggen. Det har varit en resa till och från helvetet, och jag hoppas att den aldrig kommer igen… Det har förstås varit lärorikt, både på gott och ont, för mig som sjuksköterska att se det hela från sidan av att vara anhörig, men fy fan! rent ut sagt.

Ska jag ge er ett enda råd från det här, så är det följande: P.r.a.t.a!!! med era anhöriga om hur de vill ha det i liknande situationer. Att sitta som närmast anhörig till en person som inte kan tala för sig själv i en akut situation, är svårt nog, och om man då inte ens vet hur den personen skulle vilja ha det, då måste det vara ännu värre. Eftersom han redan var sederad när det vart akut med operation, var det jag som måste fatta beslut om vad som skulle göras. Var han beredd att leva sitt liv i rullstol? Om det skulle gå fel under operationen, ville han att de skulle *göra allt*, eller vad?

Som tur är, så har vi pratat mycket om det här, och jag visste att ett liv i rullstol var helt ok för honom, men om vi skulle börja tala hjärnskador, så var det en helt annan situation. Om varet spridit sig högt upp, så det var stor risk för allvarliga hjärnskador, eller om det var så illa att de måste börja skära av nerver högt upp, då vet jag att han inte velat vara med mer. Det var inte något lätt beslut att fatta, och under operationen när satt jag där med mina vänner på uppvaket (han skulle inte väckas och skulle inte komma till uppis, det visste vi redan då), då dök tankarna upp… Om han blir förlamad, kommer han att börja anklaga mig då? Om han överlever, med vissa hjärnskador, vem kommer han då att hålla ansvarig för det…OM han överlever… Om han överlever!!!  Det var jobbigt, det var det. 

Den här resan är bara påbörjad. Det har varit en konstig tid, med de djupaste dalar under den akuta fasen, och så har jag fått uppleva vad stöd från mina underbara!!! kollegor innebär. De har funnits där med kramar och samtal, när jag förvirrat mig upp till uppvaket under mina besök på intensiven, de har funnits på fejjan med goa kommentarer, och de har gett mig mat! Massor med mat, för veckor framöver… De har bakat och lagat mat, och jag börjar nästan tro att de gillar mig🙂 Dessutom, i allt de har gjort för mig, så har de ju genomfört vår stora flytt från gamla lokaler till helt nybyggt, och tro mig, det var ingen liten uppgift de har genomfört! Jag är så tacksam för att få ha dessa människor i mitt liv, de har varit mitt stöd i allt det här, och de fortsätter att vara änglar när jag nu börjat jobba igen.

Och då har jag inte ens börjat att tala om den underbara människan som har tagit hand om vår son under den här tiden. En människa som jag nog ärligt talat inte hade förväntat mig skulle ställa upp som hon har gjort. Men änglar kommer i de mest underliga förpackningar, och när man hittar dem, ska man ta vara på dem. Att veta att han varit omhändertagen och trygg på alla tider av dygnet under den här tiden, det har varit ovärderligt.

En dag, när allt det här är över på riktigt, då hoppas jag att jag kan *pay it forward*. Jag vill inte betala tillbaks vad alla dessa underbara människor gjort för mig, för då betyder det att de är i en liknande situation som jag är, men kanske kan jag en dag ge till någon, vad de gett till mig och då kommer jag att vara innerligt tacksam för att få göra det. 

Ja men alltså….

Men nu har jag väl varit alldeles förfärligt tyst här…. Nåja, det har sina rutiga och randiga, och så är det ju i livet ibland. Det har mest varit jobb, jobb och lite övertid till och med, så jag har varit lite trött i mössan. Men nu går jag ju snart på semester, bara någon timme kvar på den här natten och sen en natt till, så är det klart! Efter semestern blir det storflytt här på jobbet, och det är väl blandad kompott hur vi ser fram emot det. Så klart det blir kul med nya fräscha lokaler, ny utrustning, och lite sånt, men å andra sidan är uppislokalen lite dumt planerad, och hela blocket är stort, väääldigt stort… Jag undrar när de ska operera in gps i våra hjärnor, så vi inte virrar bort oss…. det blir nog lite födslovåndor och separationsångest hos de flesta av oss, men det är bara att hålla näsan ovanför ytan, paddla som fan under, och hoppas på det bästa. Det är bara lite synd att man gör en sån här storsatsning och inte blandar in fotfolket lite mer…. Vi fick i viss mån *önska* oss lite, men tyvärr tycks våra önskemål försvunnit i den allmänna hanteringen. 

Annars då? Joråsåatte… det skandaliseras här i vårt lilla land också, och det tycker jag är lite synd. Om ni hört talas om *roast busters* så är det ju ingen fin reklam för våra ungdomar precis. Ett gäng unga herrar som tyckte det var en bra ide att fylla 13-åriga tjejjer med sprit, idka intimt umgänge med dem, och sen lägga ut skiten på facebook… Nä, sånt tyckte vi inte om. Och polisen är lite handfallen, och tycks inte riktigt veta hur de ska komma åt dem.. Trist. Och igår kom en ny you tube hit… En 9-åring, redigt full, som vinglar runt på en sparkcykel och tycker han är skitcool. Det enda som var *bra* i den historien var väl att grabben som filmat det hela kontaktade polisen direkt också. Tyvärr tycks polismakten tycka att det är han som gjort fel som lagt ut det på nätet. Nja, jag tycker nog att nu måste alkoholproblemen i det här landet tas tag i snart och komma fram i ljuset, och kan det här få folk att börja reagera, så… Konstigt nog så verkar inte folk fatta att om de uppgifter som förekommer (enligt lillkillen själv) om att han druckit ungefär 8 RTDs, 7 procentiga, har någon sanning i sig,  så är det knappast första gången han dricker, för då hade han varit utslagen långt innan.  Dessutom säger grabben som filmat det hela, att det inte är helt ovanligt att sånt här förekommer. Han är själv 18, och tycker att det borde vara mer poliskontroller, och kanske t o m uppsatta övervakningskameror där. Inte ofta en så ung kille vill ha mer övervakning precis, så man kan ju misstänka att det är ett större problem än vad vi anat. Det här landet behöver en rejäl omskakning så folk öppnar ögonen och ser vilka problem som håller på att växa till sig med både alkohol och andra droger. Eller växa till sig är nog fel uttryckt, det börjar mer explodera, in your face, liksom…

Ja men hörni, vi hörs snart igen dårå😎 När jag har landat i solstolen, eller nåt!

Hepp!

Paus, rast, och ingen vila

GetAttachment.aspxDet är lite körigt nu, så jag tänkte att ni kunde få ett vackert träd (som bor nära mig) att kika på. Sommaren är här, alla verkar få jul-yra, utom jag, för jag ska jobba hela julhelgen. Och så jobbar jag lite extra nu också, så jag är lite trött och oinspirerad vad gäller bloggeriet. Men sen så, i januari minsann, då blir det semester, och då kanske jag får ändan ur vagnen och till och med tummen ur gumpen, så då kanske det blir blogga av igen… den som väntar på något gott.. 

Hepp!

Fundera mera

Ja den där Lilleman i huset, han är ju en fundersam kille han. Dessutom är han vänligt sinnad, och vill helst att det mesta här på jorden ska leva i ungefär 1000 år minst, i lycka och välmående, amen. Här om sistens så funderade han så här:

-Mum, is it true that praying mantis mums bite the head off the dads after they have made babies?

Ja, jag fick ju erkänna att det nog tyvärr är sant, de är illasinnade insekter, och pound for pound farliga krigare. Nu kunde jag riktigt se hur det snurrade i huvudet, och sen sken han upp när han kommit på lösningen på problemet:

– Mum, they can be gay, huh.

Japp, så löser man problemet med ilskna praying mantis damer….

Praying-Mantis-1024x926

Det går en sväng i taget

Vintern pågår fortfarande, även om vi nu börjar ana att våren kommer snart. Några av mina vårtecken nedan…

kamelia2

Den icke så blyga kamelian i närbild

kamelia1

I motsats till sin röda syster, så tycker den rosa om att visa upp sig. För ett par år sen var den nedklippt till några ynka pinnar, men det tycks inte beröra den alls, den bara blommar på som om inget hade hänt…Det brukar betyda regn när den blommar så här, men regnperioden tycks vara försenad i år. Det brukar regna som attan i augusti, men jag har faktiskt fått vattna både jordgubbar och en del blommor, och delar av gräsmattan som brukar anta formen av fotbad, är torr som snus. Man går liksom bara och väntar på att det ska braka loss, men nej då. Solen lyser och inte fryser vi ihjäl heller…. Konstigt!

jordgubbe2

Det blir jordgubbar till jul. Jag planterade dem med avklippta mjölkflaskor runt, för att hålla sniglarna borta. När jag sen la ut en bild på fejjan och undrade om jag nu skulle få jordgubbar och mjölk till jul, svarade en av mina goa kollegor… Nej, du får jordgubbar och en stor dj…vla kossa🙂 Hon är för go, den tjejjen!

apelsinbuske1

Och apelsinerna mognar till sig, snart är de kastfärdiga🙂 Men jag har fortfarande inte sett till någon som kan beskära den här monsterbusken… Den börjar bli lite väl vildvuxen nu….

Ja, som ni ser börjar det ta sig i växtligheten. Till och med mina petunior som jag hade i hängande korgar, har frösått sig i sagda korgar och börjar nu blomma och ha sig. Jag hade tänkt plantera isär dem, men de tycks inte ha något emot att trängas, så det får kanske vara. Jag får väl se vad som händer när värmen kommer tillbaks på allvar.

Hepp!!!

Funderingar

Lilleman i huset, 8 år, har en del funderingar om saker och ting. Här om dagen frågade han mig följande:

-Mum, what would you choose if you could  have a car with fuel, tools, everything you need, all free for a year, or a rocket with free fuel for 5 years….

Ja, man får ju tänka lite innan man svarar på en sån fråga… Så jag sa att om det ingick parkeringsplats för den där rocketen, så kunde jag nog tänka mig en sån. Det var han nöjd med. Lite senare berättade faderskapet om frågan som han fått några timmar tidigare…

-Dad, would you rather die in your sleep,or when you are having a shit? I think that I myself, would rather fall down dead from my treehouse (som han inte har något) on to a bed of flowers….

Jag utforskade inte närmare vad faderskapet svarade……

Äntligen!!!

I 10 år har jag letat. Letat och letat och letat…. I varenda supermarket jag varit in i har jag letat. I varenda pryttelaffär, varenda second-hand, varenda leksaksaffär, varenda dj…vla affär som tänkas kan, har jag letat. Varenda web-sida jag kunnat komma på. Jag har googlat. Jag har frågat. Kanske har jag kopplat av lite i rena klädaffärer, men jag tror ta mig f-n att jag omedvetet har letat där med. Men ingenstans har minsta skymt uppenbarat sig.

Tills nu. Jag fick ett mail, ett reklam-mail, från min annars favvo-affär här. De hade utförsäljning av ett visst märke. Och där. Där fanns den. Med svart handtag och precis som jag vill ha den.

Vispen. En vanlig, enkel dj-vla visp, inte en bedrövlig ballongvisp, utan en helt vanlig *platt* visp. Jag köpte 2. Med hemleverans.

LYCKA!!!

Kalla skönheter

Mitt i vintern, solig och kall som f-n, så händer det saker i trädgården!

Den lilla röda kamelian får för sig att blomma, men blyg som den är så gömmer sig blommorna djupt inne i bladverket. Den rosa kamelian är inte så blyg, men den står bara i knopp än så länge så den bilden får ni vänta lite på.

IMG_20130629_122548

Och apelsinerna börjar skifta färg, snart blir det yumyum galore…. Fast om någon till äventyrs har erfarenhet av att beskära apelsinbuskar, så har jag en som det står er fritt att öva på. Den är stor, den är full, en smärre apelsindjungel kan man säga…

 

Pukeko

Jag vet att jag publicerat den här bilden förut, men pukekon är så söt så jag tycker den kan få vara med här också. 

Hepp!

Okidoki…midwinter!

Ja men det är ju som så att vi har mitt i vintern här. Kallt. Soligt. Lite regn, men inte så mycket än. Det kommer i Augusti…  Fast jag struntade i det, och tog semester🙂 19 dagar, 19 nätter. Och i det här läget, faktiskt 6 av dem kvar. Jag har sovit ikapp lite, städat i kapp lite, slöat, bakat, lagat mat, spelat spel. Faktiskt haft det riktigt skönt. Vilsamt. Det är skönt att ha semester på sommaren, men då orkar man inte speciellt mycket. Och på vintern finns inte så mycket annat att göra, så då kan man hinna i kapp med saker och ting. Jag hade förstås förutsatt mig att göra vissa saker som inte blivit gjorda ännu, men det är ju några dagar kvar🙂 Och det sköna är, att sen behöver jag bara vänta tills i Oktober, innan nästa semester kommer, lika lång. Jag är lyckligt lottad, med de semesterlagar vi har i det här landet. Som ständig nattarbetare klockar jag upp semestertid galore, och eftersom jag tycker om att ha semester när inte andra har det, så har jag även en välvilligt inställd arbetsgivare som ger mig semester när jag vill🙂

För övrigt har jag funderat. På världen och människor. Och som vanligt blir jag inte klokare på det.  Jag funderar  t ex på varför man sätter in lifesupport på Nelson Mandela. Det är en mycket gammal människa, som borde få dö i frid.  Kanske gör man det för hans anhöriga, kanske förbereder man sig för det förväntade uppror som kan komma när han går vidare? Men jag betvivlar att det är för hans skull… Han är nog rätt färdig med den här världen och dess tribulations. Är det kanske som så, att människor i allmänhet är så rädda för döden idag, att man hellre håller liv i en ikon som Nelson Mandela, än accepeterar att det är livets gång. Som någon klok sa en gång, vi ska alla den vägen vandra. Själv tror jag inte döden är farlig, den är bara oundviklig. Ett annat tillstånd. Missförstå mig inte, döden är inget jag längtar efter, eller söker på något vis. Den bara … är. Kanske går vi bara vidare till en annan existens, som jag föredrar att tro, eller så är den bara inget. Men vilket som får vi ju inte veta förrän vi är där, eller hur? 

Sen tänker jag rätt mycket på livet också. Den lilla bit i världen som jag lever själv, och den stora biten som jag ser runt ikring mig. Och jag undrar alltid, hur gör man, egentligen? Vet du?

Hepp!

One day in time…

Ibland blir dagen bättre än man tänkt sig. Min dag den 20 maj började redan klockan halv fem… för då vaknade jag. Lite väl tidigt, men jag tycker det är skönt att gå upp tidigt om jag inte ska göra något speciellt, bara sitta och skrota framför TV och dator. Lugnt och tyst i huset, inte ens hunden rör sig så dags🙂 Och idag ville jag ju vara säker på att vara vaken när Matchen började. Sveriges VM-final. Och jag fick se den, live på nätet🙂 Jag har letat länge och väl, men inte hittat någon web-site som kör live-stream. Man får nämligen inte se vissa program, t ex viktiga sporthändelser på svenska sidor… Det säger *Sorry, but you appear to be in a country that we do not cover* …Nähä nä… det var ju kul. Men skam den som ger sig, och nu har jag en himla bra site att kolla alla sorters sport på🙂 Och glädjen att se Sveriges Tre Kronor ta VM-guld var stor! Grattis grabbar, vilken match ni bjöd på! Mina stackars grannar undrade nog  vad jag satt och gastade om, klockan 7 på morgonen🙄

Sen fortsatte dagen lika bra. När jag vart gravid så svällde fingrarna så mycket att min weddingring inte passade längre, och den har sen dess legat i en låda och väntat på att bli lite större. Även om fingrarna gick ned efter att Lilleman föddes för 8 år! sen, så passade den aldrig riktigt mer. Och sen kom det ena och det andra i vägen, och det vart aldrig av att jag lämnade in den för *uttagning*. Men för nån vecka sen tänkte jag att nu djäklar är det snart 10 år sen vi gifte oss, så nu är det banne mig dags. Sagt och gjort, och idag hämtade jag ut den igen, och den passar perfekt🙂

Och efter en sån här dag så måste man ju ha lite gott att äta. Och det började redan i somras, då när jag inte odlade så mycket… Men odlade squash gjorde jag. Eller marrow, som de kallas när de vuxit till sig lite🙂 På bilden ser ni en marrow med en tabascoflaska bredvid.

food1

Och när man sen fixat en chicken a la king och fyllt marrowen med, och strösslat lite ost över, så blir det så här mumsigt🙂

food2

Får man dessutom lite svalt, gott, inhemskt vin till, ja då är dagen i dag en bra dag🙂 Lite glass på det hela, och jag tror jag kommer att sussa gott i natt! Tur att man är ledig :-) 

Hepp! från hon som mår gott idag, och är ledig mitt på måndagen🙂

Uppdate för Hmm🙂

ring

Hybris?

”whitelady7/Eva says:
May 16, 2013 at 12:09 am
Hmm: Ja, eller så kan jag gå och lägga mig, vilket förmodligen är det bästa alternativet så Good Nite Bubblans alla innevånare, the foreign department is signing off”

Foreign department, minsann ! Mycket skall man höra ! Tror whitetrashladyn att hon
är diplomat ? I så fall borde hen börja hyfsa sitt språk en smula !

Jag släpper normalt inte igenom skitkommentarer, men den här var så rolig att jag måste lägga ut den i alla fall, utan att direkt godkänna den.  Den kommer från ambassaden@dot.com, ip-nummer 217,21,232,237 . Man går alltså in på en annan blogg, tar min kommentar, och går sen in på min blogg, är ohyfsad och tror att det ska släppas igenom rakt av. Det var första dumheten. Sen skriver man *whitetrashladyn*, och ber mig hyfsa mitt språk…. Det var andra dumheten. Den tredje dumheten är att man tycks tro att det bara arbetar diplomater på foreign department…. Sen kallar man mig *hen*, vilket väl mest visar på hur taskig läsförståelse man har. Så fyra dumheter i fyra meningar. Det är till att tro sig vara förmer än andra, minst sagt🙂

Att det finns små svansar vars livsluft är att försöka sprida så mycket skit de bara hinner med, om andra på nätet är ju ingen nyhet, men jag blir så fascinerad av dessa patetiska människor. Sen sitter de på sina *moderbloggar* och är sweet as i truten…. Vilket ju bara bevisar att de inte är helt omedvetna om vad de gör. Märkligt beteende, minst sagt🙂

Hepp i cyberrymden! (Nej, jag tror inte jag är astronaut heller!)

Allting har en ände, utom…. maten!

Ja, både sommaren och semestern tog ju slut. Men sommaren fick det vara bra med ändå, månad efter månad utan regn började kännas lite fööör mycket, så det var rätt skönt när temperaturen sjönk till behagliga 20 och regnet kom. Men än så länge är det inte oändligt regn, utan det avbryts med fina soliga perioder också. Semestern var ju förstås för kort, det är den alltid. Men det kompenserade jag raskt genom att ansöka om mer semester så fort jag kom tillbaks till jobbet. Det vete tusan hur det går till, men jag tycks bara få mer och mer semester hela tiden. Fast det är klart, det gör ju inte ont🙂

Men vi slutade inte äta bara för att det vart en ände på ovanstående. Även om bbq-n inte blir så mycket använd så här års, så finns ju andra alternativ. Crock pot. Eller slow cooker. Min favorit så här års. Man hystar ner grönsaker, kött eller kyckling eller vad man nu föredrar, och sen sköter den sig själv. Puttrar och har sig i timtal, minst 4 men helst runt 8 timmar eller lite till. Och ut ur grytan kommer en härlig blandning av mört kött och goda, perfekt kokta grönsaker. Eller om man nu vill göra efterrätt så går det bra det med. Ingen passning direkt, inget vidbränt, inget över- eller- underkokt kött, ingen risk för brand på grund av för hög värme. Helt perfekt att ta till när man kommer hem på morgonen och sen färdigt när jag vaknar till liv framåt eftermiddagen-kvällen. Annorlunda än grillandet, men lika gott och enkelt. Sånt gillar jag.

För övrigt kan jag meddela att jag överlevt min första jordbävning. Det är ju inte så vanligt med såna här hos oss, vi har mer risk för vulkanutbrott. Men här om veckan slog den till. 4.0 på Richter, 5 km djup. Fast jag sov, och vaknade bara till och trodde det var en ovanligt stor lastbil som for förbi utanför…. Så kan det gå, när man inte vet vad som försigår!

Hepp!

No end to the prick!

Semestern tog slut, men inte sommaren. Man ska ju inte klaga, men det är alltså den torraste sommaren sen andra världskriget! På min dryga 5 veckor långa semester så regnade det ungefär en knapp timme, under en natt… Och innan dess vete f.n när det regnade sist. Man kan säga att det är utfärdat allmänt eldningsförbud i våra trakter av paradiset🙂 Men visst är det skönt. Det håller sig runt 25-28 grader med en skön seabrease, perfekt torkväder kan man säga om man är so inclined🙂 Städningen ligger på is, bakning sker mitt i natten, matlagningen består av bbq och glass, och jag är så glad att jag jobbar natt🙄 Till och med mina skandinaviskt bleka ben har fått en lätt solbränna, och då vistas jag väldigt lite i solen. 

Annars då? Vilka skandaler händer här? Ja, vi har ju Novo-pay förstås… För ungefär 6 månader sen infördes ett nytt lönesystem för våra lärare. Detta innebar att några fick för mycket betalt, andra för lite, och ännu andra inte alls… Och så har det hållit på. Man tillsätter utredningar och ministrar, och inte fan hjälper det lärarna som går på knäna. Bankerna försöker nog hjälpa till, med avgiftsfria overdrafts, och andra hjälporganisationer försöker hjälpa med matpaket och annat. Men när det drar ut månad efter månad, så är det inte lätt för dem. Och detta i ett land som berömmer sig med att ha utbildning i världsklass. Jodå, vi har duktiga lärare, men frågan börjar ju bli hur länge vi ska ha dem kvar? Nu sägs det att det förhoppningsvis!!! ska vara löst inom 3 månader…. Förut sas det att det skulle vara löst före jul. Nä, det är skandal, det är det. Dessa stackars lärare sitter med huslån, billån, barn som ska försörjas, el som ska betalas, och allt vad det nu kan vara. Jag har ju lite svårt att förstå varför man inte helt enkelt kastar skiten i South Pacific och återgår till det föregående systemet, tills man hittar ett som är bättre och faktiskt funkar? Frågan har ställts, men svaren är minst sagt vaga. Det både luktar och  smakar svågerpolitik på något sätt…. 

Hepp! I värmen!

Happy New Year!

Nej, jag har inte blivit precis galen. Vi går nu in i the Year of the Snake. Enligt kinesisk tideräkning, alltså. Och då firar vi det genom att gå på Lantern Festival. Den går av stapeln i Albert Park här i Auckland, med kinesisk musik  och uppträdanden, och förstås som namnet säger, lanterns, lanterns, och åter lanterns. Och fullt med folk är det. Det var en trevlig kväll, varmt och skönt, så det var härligt att sitta där i parken och se solen gå ned till i mina öron ovan men väldigt vacker kinesisk musik. Och sen strosa runt lite för att se alla vackra uppsättningar.

Mina foton blir kanske inte av bästa kvalitet, men ger en uppfattning om det hela i alla fall. Sen hände det något lite kul också. Bäst som jag hade rymt från familjen och gick runt lite på egen hand, så hör jag bakom mig ett litet sällskap som går och pratar. På svenska insåg jag efter några sekunder. Och vad gör jag? Vänder mig om och utbrister: Pratar ni svenska??? Och jo, det fick de ju medge att de gjorde Smile Det var kul att prata en stund med dem, lite ovant kändes det allt.

Nåja, hur som, här är lite foton:

IMG_20130222_195356En drake

IMG_20130222_195337Två drakar, ja de rosa sakerna alltså, inte tjejjen som råkade hamna mitt i bilden

IMG_20130222_201040Och den här draken fick följa med hem

IMG_20130222_194137I Kina tycker de om ankor. Pekingankor, kanske

IMG_20130222_195905Ett möte mellan människor

IMG_20130222_200013På väg till risfältet

IMG_20130222_200020Och barnen får följa med på oxen

IMG_20130222_200105En apa som visst tänker landa i en tunna med guld

IMG_20130222_201619Oxmjölk, någon?

IMG_20130222_195837Eller lite the, kanske?

IMG_20130222_195622Lite fina blommor,framför några gula drakar. Fokusera, männska!!!

IMG_20130222_202236Och vad är väl en kinesisk festival utan lite Ming-vaser hängande i trädgrenarna?!

Så, nu har ni sett lite om hur vi beter oss här när det ska firas nyår på kinesiska.

Hepp!!