Kalla skönheter

Mitt i vintern, solig och kall som f-n, så händer det saker i trädgården!

Den lilla röda kamelian får för sig att blomma, men blyg som den är så gömmer sig blommorna djupt inne i bladverket. Den rosa kamelian är inte så blyg, men den står bara i knopp än så länge så den bilden får ni vänta lite på.

Och apelsinerna börjar skifta färg, snart blir det yumyum galore…. Fast om någon till äventyrs har erfarenhet av att beskära apelsinbuskar, så har jag en som det står er fritt att öva på. Den är stor, den är full, en smärre apelsindjungel kan man säga…

 

Jag vet att jag publicerat den här bilden förut, men pukekon är så söt så jag tycker den kan få vara med här också. 

Hepp!

Annons

Okidoki…midwinter!

Ja men det är ju som så att vi har mitt i vintern här. Kallt. Soligt. Lite regn, men inte så mycket än. Det kommer i Augusti…  Fast jag struntade i det, och tog semester 🙂 19 dagar, 19 nätter. Och i det här läget, faktiskt 6 av dem kvar. Jag har sovit ikapp lite, städat i kapp lite, slöat, bakat, lagat mat, spelat spel. Faktiskt haft det riktigt skönt. Vilsamt. Det är skönt att ha semester på sommaren, men då orkar man inte speciellt mycket. Och på vintern finns inte så mycket annat att göra, så då kan man hinna i kapp med saker och ting. Jag hade förstås förutsatt mig att göra vissa saker som inte blivit gjorda ännu, men det är ju några dagar kvar 🙂 Och det sköna är, att sen behöver jag bara vänta tills i Oktober, innan nästa semester kommer, lika lång. Jag är lyckligt lottad, med de semesterlagar vi har i det här landet. Som ständig nattarbetare klockar jag upp semestertid galore, och eftersom jag tycker om att ha semester när inte andra har det, så har jag även en välvilligt inställd arbetsgivare som ger mig semester när jag vill 🙂

För övrigt har jag funderat. På världen och människor. Och som vanligt blir jag inte klokare på det.  Jag funderar  t ex på varför man sätter in lifesupport på Nelson Mandela. Det är en mycket gammal människa, som borde få dö i frid.  Kanske gör man det för hans anhöriga, kanske förbereder man sig för det förväntade uppror som kan komma när han går vidare? Men jag betvivlar att det är för hans skull… Han är nog rätt färdig med den här världen och dess tribulations. Är det kanske som så, att människor i allmänhet är så rädda för döden idag, att man hellre håller liv i en ikon som Nelson Mandela, än accepeterar att det är livets gång. Som någon klok sa en gång, vi ska alla den vägen vandra. Själv tror jag inte döden är farlig, den är bara oundviklig. Ett annat tillstånd. Missförstå mig inte, döden är inget jag längtar efter, eller söker på något vis. Den bara … är. Kanske går vi bara vidare till en annan existens, som jag föredrar att tro, eller så är den bara inget. Men vilket som får vi ju inte veta förrän vi är där, eller hur? 

Sen tänker jag rätt mycket på livet också. Den lilla bit i världen som jag lever själv, och den stora biten som jag ser runt ikring mig. Och jag undrar alltid, hur gör man, egentligen? Vet du?

Hepp!