Ja men det är ju som så att vi har mitt i vintern här. Kallt. Soligt. Lite regn, men inte så mycket än. Det kommer i Augusti… Fast jag struntade i det, och tog semester 🙂 19 dagar, 19 nätter. Och i det här läget, faktiskt 6 av dem kvar. Jag har sovit ikapp lite, städat i kapp lite, slöat, bakat, lagat mat, spelat spel. Faktiskt haft det riktigt skönt. Vilsamt. Det är skönt att ha semester på sommaren, men då orkar man inte speciellt mycket. Och på vintern finns inte så mycket annat att göra, så då kan man hinna i kapp med saker och ting. Jag hade förstås förutsatt mig att göra vissa saker som inte blivit gjorda ännu, men det är ju några dagar kvar 🙂 Och det sköna är, att sen behöver jag bara vänta tills i Oktober, innan nästa semester kommer, lika lång. Jag är lyckligt lottad, med de semesterlagar vi har i det här landet. Som ständig nattarbetare klockar jag upp semestertid galore, och eftersom jag tycker om att ha semester när inte andra har det, så har jag även en välvilligt inställd arbetsgivare som ger mig semester när jag vill 🙂
För övrigt har jag funderat. På världen och människor. Och som vanligt blir jag inte klokare på det. Jag funderar t ex på varför man sätter in lifesupport på Nelson Mandela. Det är en mycket gammal människa, som borde få dö i frid. Kanske gör man det för hans anhöriga, kanske förbereder man sig för det förväntade uppror som kan komma när han går vidare? Men jag betvivlar att det är för hans skull… Han är nog rätt färdig med den här världen och dess tribulations. Är det kanske som så, att människor i allmänhet är så rädda för döden idag, att man hellre håller liv i en ikon som Nelson Mandela, än accepeterar att det är livets gång. Som någon klok sa en gång, vi ska alla den vägen vandra. Själv tror jag inte döden är farlig, den är bara oundviklig. Ett annat tillstånd. Missförstå mig inte, döden är inget jag längtar efter, eller söker på något vis. Den bara … är. Kanske går vi bara vidare till en annan existens, som jag föredrar att tro, eller så är den bara inget. Men vilket som får vi ju inte veta förrän vi är där, eller hur?
Sen tänker jag rätt mycket på livet också. Den lilla bit i världen som jag lever själv, och den stora biten som jag ser runt ikring mig. Och jag undrar alltid, hur gör man, egentligen? Vet du?
Hepp!
