Loooong time, no see….

Ok, den där fisketuren vart längre än väntat. Faktum är, att det vart inte ens en fisketur, det vart en tur till sjukhuset. Inte för mig, men för maken.

Det hela började med en ond rygg, till och från under ganska lång tid. Och sen vart det akut, men inte skulle han in till läkare heller… Till slut, när han bara låg och vred sig i plågor på soffan, så ringde jag ambulans så det inte skulle finnas rum för protest! Nåväl, de kom, han tog in till sjukhuset, och vart inlagd med diverse undersökningar och smärtis galore. Men han vart bara sjukare och sjukare. De hittade en infekterad disk på magnetröntgen, och sepsis, som satt sig först i lungorna,  och även i ryggen.

Sen gick det fort. Han kom in på torsdagen, och på måndag morgon vart det riktigt akut med andningen, så han fick åka ner till en slags högintensiv avdelning för övervak. Men under natten blev han bara sämre och sämre, så han togs till intensiven och intuberades. Ingen kul situation alls. De visste inte riktigt varför det vart så illa, han *betedde* sig inte riktigt som man kan vänta sig. Trots antibiotika x flera under en vecka, så steg temperaturen till 39,6 och upp till 40. Inget vart bättre, och allt var bara konstigt.

Sen kom torsdagen igen, och då slutade han röra på benen. Och då kom förklaringen till allt elände. Man hittade en ansamling av var runt ryggmärgen, och den spred sig snabbt. Akut operation på kvällen, och sen var det bara att hoppas… Oddsen var inte så stora, och det var några dagar som jag aldrig mer vill uppleva. Chansen att överleva var ungefär 40 procent, och chansen att hamna i rullstol var ännu högre.

Men sen vände det sakta och på söndagen kunde man äntligen dra tuben och väcka honom. Det var några dagar med total förvirring för honom, de mardrömmar han gick igenom önskar man inte någon. Men nu är han på avdelning igen, och har sen ett par dagar tilbaks kunnat komma upp på fötter med hjälp, och det går sakta men säkert framåt. Så dryga 3 veckor senare känner jag en viss lättnad, och försiktig optimism. Det är fortfarande en lång väg kvar, men nu kan vi i alla fall hoppas på att det ska gå bra i slutändan….

 Så, det är i korthet anledningen till tystnaden här i bloggen. Det har varit en resa till och från helvetet, och jag hoppas att den aldrig kommer igen… Det har förstås varit lärorikt, både på gott och ont, för mig som sjuksköterska att se det hela från sidan av att vara anhörig, men fy fan! rent ut sagt.

Ska jag ge er ett enda råd från det här, så är det följande: P.r.a.t.a!!! med era anhöriga om hur de vill ha det i liknande situationer. Att sitta som närmast anhörig till en person som inte kan tala för sig själv i en akut situation, är svårt nog, och om man då inte ens vet hur den personen skulle vilja ha det, då måste det vara ännu värre. Eftersom han redan var sederad när det vart akut med operation, var det jag som måste fatta beslut om vad som skulle göras. Var han beredd att leva sitt liv i rullstol? Om det skulle gå fel under operationen, ville han att de skulle *göra allt*, eller vad?

Som tur är, så har vi pratat mycket om det här, och jag visste att ett liv i rullstol var helt ok för honom, men om vi skulle börja tala hjärnskador, så var det en helt annan situation. Om varet spridit sig högt upp, så det var stor risk för allvarliga hjärnskador, eller om det var så illa att de måste börja skära av nerver högt upp, då vet jag att han inte velat vara med mer. Det var inte något lätt beslut att fatta, och under operationen när satt jag där med mina vänner på uppvaket (han skulle inte väckas och skulle inte komma till uppis, det visste vi redan då), då dök tankarna upp… Om han blir förlamad, kommer han att börja anklaga mig då? Om han överlever, med vissa hjärnskador, vem kommer han då att hålla ansvarig för det…OM han överlever… Om han överlever!!!  Det var jobbigt, det var det. 

Den här resan är bara påbörjad. Det har varit en konstig tid, med de djupaste dalar under den akuta fasen, och så har jag fått uppleva vad stöd från mina underbara!!! kollegor innebär. De har funnits där med kramar och samtal, när jag förvirrat mig upp till uppvaket under mina besök på intensiven, de har funnits på fejjan med goa kommentarer, och de har gett mig mat! Massor med mat, för veckor framöver… De har bakat och lagat mat, och jag börjar nästan tro att de gillar mig 🙂 Dessutom, i allt de har gjort för mig, så har de ju genomfört vår stora flytt från gamla lokaler till helt nybyggt, och tro mig, det var ingen liten uppgift de har genomfört! Jag är så tacksam för att få ha dessa människor i mitt liv, de har varit mitt stöd i allt det här, och de fortsätter att vara änglar när jag nu börjat jobba igen.

Och då har jag inte ens börjat att tala om den underbara människan som har tagit hand om vår son under den här tiden. En människa som jag nog ärligt talat inte hade förväntat mig skulle ställa upp som hon har gjort. Men änglar kommer i de mest underliga förpackningar, och när man hittar dem, ska man ta vara på dem. Att veta att han varit omhändertagen och trygg på alla tider av dygnet under den här tiden, det har varit ovärderligt.

En dag, när allt det här är över på riktigt, då hoppas jag att jag kan *pay it forward*. Jag vill inte betala tillbaks vad alla dessa underbara människor gjort för mig, för då betyder det att de är i en liknande situation som jag är, men kanske kan jag en dag ge till någon, vad de gett till mig och då kommer jag att vara innerligt tacksam för att få göra det. 

Annonser

6 reaktioner på ”Loooong time, no see….

  1. God morgon Eva!
    Upptäckte precis nu att du har en blogg och jag har lagt in den bland mina favoriter så jag kan följa ditt och familjens liv där borta!
    Vad glad jag blir när jag ser att det har vänt och att det går åt rätt håll för din man, sakta men säkert!
    Vad underbart att ha så många och fina vänner men som dom säger så prövas vännen i nöden och det har du bevis för nu eller hur?
    Hoppas att han får komma hem snart och få fortsätta sitt liv men jag kan förstå att det här på något vis påverkar en och att man förmodligen värderar om sitt liv och ser på det på ett annat sätt!
    Jag kommer att gå in här och följa er resa mot tillfrisknande och bara få höra hur ni har det!
    Jag sitter just nu och kollar in friidrotts VM på TV 4 och har väl varit uppe en liten stund eftersom jag har jobbat i natt! Äter en något sen frukost men så är det ju och du vet ju hur det är när man jobbar natt, ingen ordning på någonting tycker jag vad gällande mattider!
    Maken och jag ska till min mellersta dotter här på eftermiddagen och gratta mitt barnbarn som fyller 6 år i dag och det vankas grillad fläskfilé, oxfilé , potatisgratäng och en god sallad till men när hon frågade Gustav som han heter vad han ville ha till födelsedags middag så svarade han; Ja du mamma jag vill ha potatis och fiskbullar, hahaha, mormors illa gullunge!
    Nej nu ska jag kolla lite mer på tv men ha det så gott och ta hand om er Eva!
    Om du vill så kan du gå in på: Andersson53.123minsida.se och där har jag väl inte varit så flitig men jag är in i bland och skriver när jag orkar och har tid+ att där kan du se lite foton från där jag lever i dag!
    Stora bamsekramar till dig och familjen Eva!
    Ulla
    Hej Ulla, vad kul att du hittade hit 🙂 Jag är väl inte så jätteaktiv nu för tiden, men lite inlägg ibland blir det, om inte annat så har jag goa Hmm som påminner mig 😎 Hehe, ungar är härliga, inga krusiduller där inte! Kram till dig och din familj med!

    Gilla

  2. Aj då. Det finns mycket man kan råka ut för tydligen och då hjälper det inte ens att ”vara i branschen.”

    Hoppas det löser sig på bästa sätt.

    Ha de´.
    Ja den här erfarenheten hade jag kunnat vara utan. Men det brukar finnas en mening med allt, och kanske är det det med detta också. Vara i branchen är både på gott och ont, men det ligger ju en trygghet i att förstå vad som händer också. Ha de ni med!

    Gilla

  3. Men jisses anoga!!! DET var värst! Jag har nog funderat, men tänkte att du kanske bara var less på bloggen eller inte hade tid. Nu ska jag hålla tummarna för en speedy recovery och att även du kan och får vila en stund.

    Stor KRAM!!!
    Ja, det har varit lite körigt ett tag,och är väl inte över än. Men i alla fall går det ju åt rätt håll nu, och det är en lättnad.

    Gilla

  4. Ja fy för bubblan vad ni fått vara med om, och jag är så glad att det gått åt rätt håll nu äntligen!
    Man blir varse hur snabbt saker kan ändras också när sånt här händer.
    Och visst är det otroligt när något händer att man plötsligt blir varse de människor man har omkring sig på ett annat sätt.De man förväntat sig ska stå där kanske inte alls är där, men människor man absolut inte förväntat sig något från kanske är de som är där till 110%. Men underbart att du fått stöd och hjälp den här tiden! Nu håller jag tummarna för att det bara flyter på och att maken kryar på sig och att du kan slappna av lite.
    Och hälsa min lillkille också!
    Ja, det vart lite av en chock minst sagt… Han blir lite bättre varje dag, nu kan han vända sig själv i sängen, och flytta sig upp också 🙂 fast med möda. Men varje liten förbättring är bra. Känseln i huden börjar komma tillbaks, så det är ju också ett bra tecken på att nerverna kanske kan komma igen. Och ölmagen är nästan borta 🙂

    Gilla

  5. Skriver inte långt, utan skickar bara en önskan att det inte blir mer nu och att ni får det uppordnat på ett eller annat vis. Hälsa maken från bloggen din. ♡
    Tack Hmm!

    Gilla

  6. Nu tittar jag ju in här då och då för att kolla status, men inget nytt sen sist. Hur är läget med er??? Många tankar och kramar!!!
    Sorry Tofflan, det är jag som är lite tröttmössa! Tack för påminnelsen, ska skriva en liten update, det är tur att du och Hmm påminner mig ibland, annars fick jag väl aldrig tummen ur rumpan 🙂 Kram påre 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s