Alla inlägg av whitelady7

For you, for me, for tomorrow

…and as the morninglight slowly makes its way in to my room, your heartbeat is in every tear down my cheek, your breath is so close in my heart. And l know, my life will go on, yet another day. I will not forget you, l will not forgive you, my darling. And l will live on, l will breathe every breath l need, l will walk every step that takes me further in this life. I will love you for ever, just as l promised, but it will be the memory of you that l love. I will live and love life, just like l promised you. My heart might be broken, but a broken heart got more surface to love with.

and when true and heartfelt laughter and life comes back to me, l will embrace it, with all my soul, for you, for me and for all that it ment. That love you gave me, the laughters, the joy and the happiness we shared. For the son you gave me, the pride we shared over him. That bit of life that is you and me, that no one can take from us, dead or alive.

…so give me a bit of time, my darling. The sun will rise and the pidgeons will fly, just like it should be. I will honor what should have been, live for what will be, and l will face what ever comes my way.

For you loved me.


Ongoing, going on….

Sorting things, sortingsortingsorting… Well, I try anyway. Can not make myself to sort out his clothes yet. It hurts too much. Trying to hit things head on, keeping my head high, going on, making every day work. Being responsible, making dinner, taking Junior to school, to scouts, ordinary things, every day things, and I guess that is what it takes to keep me sane, in some weird way.  

And then I break down. Crycrycry, wanting to hit something, wanting to just scream. But Nah, Im strong, I can do this. And yes, I will. One day it will be a better day, one day I will move on for real. One day my smile will reach my soul, and I will be ok again. But not now, not today, not tomorrow and not on sunday either…. 

Dont know what I expect, really… Only 4 weeks has passed, today, and I think life would be back to some sort of  normal. Silly huh! 4 weeks, a lifetime and no time at all…. There are so many things that hit me in the face all the time. I hear a song and I cry. I see the doves visiting our pidgeons and I cry. I do the effing dishes, and I cry. I see his stuff, and I can not move, can not do anything but touch it softly and crycrycry…. I make plans, what to do next day, next week, next year…. when ever energy will present it self again. But the plans I make are so connected to what we planned, to what we wanted to do, one day. And I die a little bit, for every plan, every dream, every memory that pops up, every impression, every scent, every thought of it all….. All the One day we should have had…..

One day, that will not come now. No matter how much I want it, the days we planned will not come. The dreams of growing old together is dead. The man that I met and married over 14 short years ago, is gone and I am now a widow.

Fuck that!


Slow and steady wins the race…

As I am slowly making my way through the days, I think that life will get sorted one day. I have closed his bank account, sent back the wheelchairs, sorted work roster, been to work to face the demons (i.e memories of days gone by with hubby in there), kept Junior busy (and myself of course) and things are slowly falling in to place.  How ever, I can not make myself to throw his clothes away yet. And I am keeping the artificial leg for the time being, because then I can kick it and curse him for leaving me like this!

I count my blessings every day, my absolutely fantastic work family, my son, my friends back home, my own ability to pick up the pieces when my world crumbles. And today I felt really adult and responsible, because I took out a life insurance (I am Swedish after all, we do insure e.v.e.r.y.t.h.i.n.g if we can 😆)

The scattering of the ashes was horrible. And good. And even funny. Do you have any idea how much ashes they can jam in to a an urn? Well, I can tell you, it is a whoooooole lot! I thought it was never ending, I thought he would fill up the whole river!

But eventually, the urn was empty, and I just hated it! There was my love, my husband, my heart, floating away from me. But there was a little bit that stayed with us, as if he did not really want to leave us…..I threw his hat in, he took that one right away, it sunk and was not seen again. I threw a last smoke too, and that just floated away, I think he wanted to tell me thay he has stopped smoking now….  We released two of our pidgeons, they made one round to honor him before they took off home. It was young birds, he would have loved to see them flying like that for him.

As we walked away, my mobile went off…. I like to move it, move it…. from the Disney movie Madagascar, that we have laughed at so many times and I just cracked up in laughter, Ok my darling, I get it, huh…..

I loved that man, and I hated him. With dedication and with a vengeance. They say opposites attract, and we sure was, but we were a team. I always knew he loved me, and he knew I loved him, to the bitter end. 

”The best you can hope for, is to die in your sleep”


Little by little

Some days go by ok. Today, not so much. Getting your husband back in an urn, is nothing I can recommend, even if he do look stylish in pearly black and silver. Then go to the bank and close his bank account, and the lady serving me started to cry when she saw who and what I was there for….

But funny enough, the hardest bit was to put his wheelchairs out by the gate for collection in the morning. How I have hated those wheelchairs over the last few years, up and down the stairs, in and out of the car, scraping all the walls inside, and now going going gone…..

I know it will get easier, I know time will heal, but bloody hell, this hurts! Everything that will never be now, all the hopes, dreams, plans, all gone now. Just like that, poff….

Go and hug your partner, you never know what is around the corner!

All we are is dust in the wind…..



Lots of time has passed, and it is time to shake life in to my blog again. To put my words out there, one way or the other, has been a big part of my life since I was a child, so why not now, when I need to?

I have lost my husband. He is dead. Simple as that. My heart is broken, but I will survive. He died peacefully in his favourite spot on our couch, no pain, no struggle. Just passed away not knowing the grief he left behind. I am grateful for that. Life has been hard for all of us the last few years, now there is no more pain and struggle for him.

I have chosen the music for his scattering today. It was hard, but to honor his memory it had to be done right and carefully. It will be done over flowing water, l will play his favourite song, and let a couple of our beloved birds fly. , My darling Braveheart will be one of them, the other will be chosen by our son.

There have been many hard days in my life, and the day when this will have to be done will be the hardest. I hope I can do it with dignity and pride, so that our son can remember it with not only sadness,but also a day when we said goodbye to a Father who loved him and me with all his heart.


Rest in love and peace Billy

I love you, my furball.




Spring is in the air!

Länge sen jag lade ut några foton nu. Så här kommer några från en liten utflykt till Auckland Botanical Garden.

2014-08-10 11.59.13

Alltså, det ÄR ju inte jag, men så här kan jag känna mig ibland. Watch out, here I come!

2014-08-10 12.00.472014-08-10 12.03.25

Här finns både vackra färger, och vackra former.

2014-08-10 12.06.23

Här betyder ju inte påskliljor påsk, men väl vår i luften!

2014-08-10 12.07.17

Träd som blommar på bar gren är vackra, tycker jag. Inget som stör, liksom.

2014-08-10 12.18.02

 Spännande former med lavastenar och växtlighet.

2014-08-10 12.12.44

Även sånt som inte är fejjat och putsat, kan vara vackert och ha sin egen sorts charm.

2014-08-10 12.16.51

VA, har jätten tappat sin sko mitt i alltihopa!?!?

2014-08-10 12.24.03

Aloe Vera läker både kropp och själ.

2014-08-10 12.25.06

Jättens blomkruka 🙂

Och bara för att ni inte ska tro att jag ligger på latsidan med min egen vinterträdgård, så får ni en bild på min något överfulla odling också!

2014-07-29 10.40.34


Som ett hål i huvudet, eller Glad Påsk….

De senaste 2 månaderna har ju inte varit så kul precis. Och det som hände idag, det behövde jag lika mycket som ett hål i huvudet.

Hade hämtat sonen från skolan, och vi hade varit på supermarketen och handlat lite, innan vi åkte hem. Körde i godan ro, när helt plötsligt en annan bil landar rätt in i sidan på min bil…DJÄVLAR! Faktiskt. Fasan i sonens ansikte är för evigt inpräntad i mitt huvud. Sen såg jag hela djävla påskhelgen som var planerad med små dagsutflykter med maken fara all världens väg. Sen vart jag förbannad. Fick dock trycka till dörren rejält innan jag fick upp den, och det var kanske tur det, för jag hade mord i sinnet vid det laget. Skitstövlarna i bilen som kört på mig klev inte ens ut ur sin bil, de väntade tills jag kom farande…. Att de var ok hade jag redan registrerat, skadan på deras bil var framtill och inte i närheten av dem.

Jag ringde polisen, och de var där kvickt, vilket jag var glad för lite senare. Det visade sig nämligen att medans jag var på telefon och ringde polisen, så hämtade 2 av de 3 i bilen, sin lilla klan  med pappa Chiefen i spetsen. Och det fanskapet hade mage att kliva fram till min bil medans jag pratade med en polis, och öppna min dörr!!! Jag skrek åt honom att ge fan i min bil och förpassa sig därifrån. Han ställde sig några meter ifrån, och stirrade med mord i blicken på mig, varpå jag stirrade tillbaks med minst lika mycket mord i blicken, och upplyste honom i icke så milt tonläge att ja, jag är en ilsk djävel, vill du se mer av det, eller???? Som sagt, tur att polisen var där, och inte bara för min och sonens skull….

Och tur att jag har helförsäkrat bilen, för naturligtvis har inte lilla damen som körde den andra bilen, någon försäkring. Dessutom är hon på sån där nybörjarlicens, men den hoppas jag ryker långa vägar för hon har uppenbarligen inte hjärna och koncentrationsförmåga nog att framföra ett fordon.  Sen kom det roligaste av allt… Polisen som pratat med dem, kom fram och sa att han blivit ombedd att fråga mig som jag kunde tänka mig att låta chiefens *egen mekaniker* fixa min bil…. Eh, nah, dont think so, Sherlock…. Den vänliga konstapeln höll med mig med ett lättsmåleende, och sa att det var nog det rådet han skulle gett mig också 🙄 Jag förstod senare, av kommentarer som kom från polisen, att det här tydligen är en familj de känner igen som bråkmakare sen tidigare. Och jag tänker definitivt inte ha något att göra med dem, det får polis och försäkringsföretag sköta från och med nu.

Ja, som sagt, det här var inte precis någon lyckad dag. Tur i oturen att vi handlat påskgodis, så sonen och jag kunde ta oss hem och smälla i oss lite tröst… Och ännu mera tur att två av sonens lärare passerade straxt efter det hänt och stannade för att hjälpa oss, och de körde oss hem efteråt.

Konsekvenserna av det här vill jag inte riktigt tänka på ännu, det blir definitivt betydligt krångligare att leva ett tag igen. Jag är trött nu, och ledsen. Jag köpte den där bilen för en del av arvet efter mina föräldrar, och har varit så glad över den, speciellt nu när det varit som det varit med maken. Har ju inte behövt oroa mig för hur jag skulle ta mig fram och tillbaks till besöken hos honom, eller till jobbet, eller någonstans. Men nu tittar jag ut genom köksfönstret, och det står ingen liten svart myra där ute….. Fy fan, rent ut sagt. Jag vet att det bara är materiellt, men jag är så beroende av att ha en bil, vi bor lite utanför och avigt, så det tar en halv evighet att åka kommunalt, om det ens går.

Hujeda mig, inget Hepp idag precis… 

Onwards and upwards

Jodå, det går framåt och uppåt. Maken har flyttat till spinalenheten, och det var ett lyft, på alla sätt och vis. Mycket mer hjälp, riktig rehab, och betydligt trevligare omgivningar med fin trädgård att ta sig ut i, stort däck att sitta i solen på, och bananer att räkna 🙂 Ja, det växer bananplantor med riktiga bananer på, just utanför hans fönster. Det sägs att de mognar också, men vi hoppas att han inte får se det, för vid den tiden vill han vara hemma.

Han gör framsteg, tar sig från säng till rullstol och en sån där gåmojäng alldeles själv nu. Han jobbar på och humöret verkar bli bättre för varje dag. Den här veckan hoppas vi på ett planeringssamtal, där det sätts ett datum när han beräknas komma hem igen. Det ser jag fram emot, för samtidigt som han blir bättre och bättre, så blir jag mer sliten… Jag är ju tillbaks och jobbar sen några veckor tillbaks, och det blir inte så mycket sömn eftersom lilleman ska lämnas och hämtas i skolan, lämnas och hämtas hos barnvakt, middag, umgås lite, hälsa på maken, och härom dagen lyckades jag både klippa gräset och tvätta bilen. Det är lite körigt, det är det. Men 4 veckor till ska jag väl klara, sen bör han vara hemma och jag har semester ett par veckor.

Vägen från tanken *Kliv upp från soffan, latmask* tills idag har varit lång och mödosam för oss alla, och än är den inte till ända. Men jag hoppas och tror att i slutändan ska det här kunna vändas till något positivt. Ibland stannar livet oss mitt i steget, för det har något att säga oss. Då bör man lyssna, och det känns som om han gjort det den här gången. Nu är det upp till oss vad vi gör av det. Man kan sätta sig ner och tycka att det är för djälva orättvist, och för jobbigt, eller så kan man se det för vad det är. Livet som pågår, livet som inte väntar och livet som vill förändring. Och sen gör man något bra av det istället.

Vi går ju så sakteliga mot höst nu. Fortfarande varmt på dagarna, runt 24-25 grader, men nätterna kommer tidigt och kylan gör sig påmind framåt morgonen. Lite skönt är det, växtligheten lugnar ned sig, även om jag fortfarande har tomater som mognar, gurka som slingrar och squash som växer som en galning. Men det är gott att kunna gå ut och ta sig lite färska grönsaker till middagen. Vi hann ju tyvärr inte få så mycket fisk att stoppa i frysen, d v s ingen alls, men det finns ju folk som livnär sig på att förse oss med det, så det är ingen katastrof.

Nedan lägger jag ut  lite bilder från sommaren som gick. 


IMG_20140113_155823kawakawa bay





Bakslag och framsteg

Så klart kom ett bakslag för maken. Det var först några dagar då allt gick riktigt bra, men sen började han få ont i höften. Ännu en ny (olidlig) magnetröntgen gjordes, och man hittade ett par nya fickor med var i höften. Ok, drän skulle sättas in och mer antibiotika. Det var nu man begick det som fick mig att ruttna ihop totalt. Man satte in dessa drän utan mer smärtis, utan någon bedövning, utan någonting! De sattes in under eftermiddagen, och när jag kom upp på kvällen före jobbet så var han alldeles förstörd. Ont som fan, och ledsen. Så på morgonen efter var det jag som gick upp och fick tag på läkaren och så tuggade jag lite taggtråd och framförde mina åsikter om det hela. Sen vart det fart. Smärtteamet kopplades äntligen in, och man satte in mer smärtlindring, så sen dess har det vänt igen. Jag vart rent ut sagt heligt förbannad, för så här ska det inte gå till. Han har gått igenom tillräckligt, och det finns sätt att göra detta på så att man inte behöver ha så ont.

Men som sagt, nu har det vänt igen, och i söndags var han upp i rullstol och vi tog en tur ut i friska luften och åt glass! Det gjorde honom gott, även om han blev trött rätt fort. Tack och lov att han är en envis djäkel! Och i går måndag, så hade han faktiskt stått upp i en sån däringa stå-stödsmanick 🙂 Känseln börjar så smått återvända från höften och ner, det går inte fort, men det händer i alla fall. Och i dag ska visst dränen tas ut.

Det har nu gått 5 veckor sen hela det här drog igång, och jag börjar bli lätt sliten. Mellan lillkillen, besök hos maken, och jobb så finns inte mycket ork kvar. Jag skulle behöva klippa gräset, ta hand om annat i trädgården, städa huset ordentligt, med mera med mera, men jag orkar inte riktigt. Ser verkligen fram emot min 2 veckors semester i slutet av april….

Loooong time, no see….

Ok, den där fisketuren vart längre än väntat. Faktum är, att det vart inte ens en fisketur, det vart en tur till sjukhuset. Inte för mig, men för maken.

Det hela började med en ond rygg, till och från under ganska lång tid. Och sen vart det akut, men inte skulle han in till läkare heller… Till slut, när han bara låg och vred sig i plågor på soffan, så ringde jag ambulans så det inte skulle finnas rum för protest! Nåväl, de kom, han tog in till sjukhuset, och vart inlagd med diverse undersökningar och smärtis galore. Men han vart bara sjukare och sjukare. De hittade en infekterad disk på magnetröntgen, och sepsis, som satt sig först i lungorna,  och även i ryggen.

Sen gick det fort. Han kom in på torsdagen, och på måndag morgon vart det riktigt akut med andningen, så han fick åka ner till en slags högintensiv avdelning för övervak. Men under natten blev han bara sämre och sämre, så han togs till intensiven och intuberades. Ingen kul situation alls. De visste inte riktigt varför det vart så illa, han *betedde* sig inte riktigt som man kan vänta sig. Trots antibiotika x flera under en vecka, så steg temperaturen till 39,6 och upp till 40. Inget vart bättre, och allt var bara konstigt.

Sen kom torsdagen igen, och då slutade han röra på benen. Och då kom förklaringen till allt elände. Man hittade en ansamling av var runt ryggmärgen, och den spred sig snabbt. Akut operation på kvällen, och sen var det bara att hoppas… Oddsen var inte så stora, och det var några dagar som jag aldrig mer vill uppleva. Chansen att överleva var ungefär 40 procent, och chansen att hamna i rullstol var ännu högre.

Men sen vände det sakta och på söndagen kunde man äntligen dra tuben och väcka honom. Det var några dagar med total förvirring för honom, de mardrömmar han gick igenom önskar man inte någon. Men nu är han på avdelning igen, och har sen ett par dagar tilbaks kunnat komma upp på fötter med hjälp, och det går sakta men säkert framåt. Så dryga 3 veckor senare känner jag en viss lättnad, och försiktig optimism. Det är fortfarande en lång väg kvar, men nu kan vi i alla fall hoppas på att det ska gå bra i slutändan….

 Så, det är i korthet anledningen till tystnaden här i bloggen. Det har varit en resa till och från helvetet, och jag hoppas att den aldrig kommer igen… Det har förstås varit lärorikt, både på gott och ont, för mig som sjuksköterska att se det hela från sidan av att vara anhörig, men fy fan! rent ut sagt.

Ska jag ge er ett enda råd från det här, så är det följande: P.r.a.t.a!!! med era anhöriga om hur de vill ha det i liknande situationer. Att sitta som närmast anhörig till en person som inte kan tala för sig själv i en akut situation, är svårt nog, och om man då inte ens vet hur den personen skulle vilja ha det, då måste det vara ännu värre. Eftersom han redan var sederad när det vart akut med operation, var det jag som måste fatta beslut om vad som skulle göras. Var han beredd att leva sitt liv i rullstol? Om det skulle gå fel under operationen, ville han att de skulle *göra allt*, eller vad?

Som tur är, så har vi pratat mycket om det här, och jag visste att ett liv i rullstol var helt ok för honom, men om vi skulle börja tala hjärnskador, så var det en helt annan situation. Om varet spridit sig högt upp, så det var stor risk för allvarliga hjärnskador, eller om det var så illa att de måste börja skära av nerver högt upp, då vet jag att han inte velat vara med mer. Det var inte något lätt beslut att fatta, och under operationen när satt jag där med mina vänner på uppvaket (han skulle inte väckas och skulle inte komma till uppis, det visste vi redan då), då dök tankarna upp… Om han blir förlamad, kommer han att börja anklaga mig då? Om han överlever, med vissa hjärnskador, vem kommer han då att hålla ansvarig för det…OM han överlever… Om han överlever!!!  Det var jobbigt, det var det. 

Den här resan är bara påbörjad. Det har varit en konstig tid, med de djupaste dalar under den akuta fasen, och så har jag fått uppleva vad stöd från mina underbara!!! kollegor innebär. De har funnits där med kramar och samtal, när jag förvirrat mig upp till uppvaket under mina besök på intensiven, de har funnits på fejjan med goa kommentarer, och de har gett mig mat! Massor med mat, för veckor framöver… De har bakat och lagat mat, och jag börjar nästan tro att de gillar mig 🙂 Dessutom, i allt de har gjort för mig, så har de ju genomfört vår stora flytt från gamla lokaler till helt nybyggt, och tro mig, det var ingen liten uppgift de har genomfört! Jag är så tacksam för att få ha dessa människor i mitt liv, de har varit mitt stöd i allt det här, och de fortsätter att vara änglar när jag nu börjat jobba igen.

Och då har jag inte ens börjat att tala om den underbara människan som har tagit hand om vår son under den här tiden. En människa som jag nog ärligt talat inte hade förväntat mig skulle ställa upp som hon har gjort. Men änglar kommer i de mest underliga förpackningar, och när man hittar dem, ska man ta vara på dem. Att veta att han varit omhändertagen och trygg på alla tider av dygnet under den här tiden, det har varit ovärderligt.

En dag, när allt det här är över på riktigt, då hoppas jag att jag kan *pay it forward*. Jag vill inte betala tillbaks vad alla dessa underbara människor gjort för mig, för då betyder det att de är i en liknande situation som jag är, men kanske kan jag en dag ge till någon, vad de gett till mig och då kommer jag att vara innerligt tacksam för att få göra det. 

Ja men alltså….

Men nu har jag väl varit alldeles förfärligt tyst här…. Nåja, det har sina rutiga och randiga, och så är det ju i livet ibland. Det har mest varit jobb, jobb och lite övertid till och med, så jag har varit lite trött i mössan. Men nu går jag ju snart på semester, bara någon timme kvar på den här natten och sen en natt till, så är det klart! Efter semestern blir det storflytt här på jobbet, och det är väl blandad kompott hur vi ser fram emot det. Så klart det blir kul med nya fräscha lokaler, ny utrustning, och lite sånt, men å andra sidan är uppislokalen lite dumt planerad, och hela blocket är stort, väääldigt stort… Jag undrar när de ska operera in gps i våra hjärnor, så vi inte virrar bort oss…. det blir nog lite födslovåndor och separationsångest hos de flesta av oss, men det är bara att hålla näsan ovanför ytan, paddla som fan under, och hoppas på det bästa. Det är bara lite synd att man gör en sån här storsatsning och inte blandar in fotfolket lite mer…. Vi fick i viss mån *önska* oss lite, men tyvärr tycks våra önskemål försvunnit i den allmänna hanteringen. 

Annars då? Joråsåatte… det skandaliseras här i vårt lilla land också, och det tycker jag är lite synd. Om ni hört talas om *roast busters* så är det ju ingen fin reklam för våra ungdomar precis. Ett gäng unga herrar som tyckte det var en bra ide att fylla 13-åriga tjejjer med sprit, idka intimt umgänge med dem, och sen lägga ut skiten på facebook… Nä, sånt tyckte vi inte om. Och polisen är lite handfallen, och tycks inte riktigt veta hur de ska komma åt dem.. Trist. Och igår kom en ny you tube hit… En 9-åring, redigt full, som vinglar runt på en sparkcykel och tycker han är skitcool. Det enda som var *bra* i den historien var väl att grabben som filmat det hela kontaktade polisen direkt också. Tyvärr tycks polismakten tycka att det är han som gjort fel som lagt ut det på nätet. Nja, jag tycker nog att nu måste alkoholproblemen i det här landet tas tag i snart och komma fram i ljuset, och kan det här få folk att börja reagera, så… Konstigt nog så verkar inte folk fatta att om de uppgifter som förekommer (enligt lillkillen själv) om att han druckit ungefär 8 RTDs, 7 procentiga, har någon sanning i sig,  så är det knappast första gången han dricker, för då hade han varit utslagen långt innan.  Dessutom säger grabben som filmat det hela, att det inte är helt ovanligt att sånt här förekommer. Han är själv 18, och tycker att det borde vara mer poliskontroller, och kanske t o m uppsatta övervakningskameror där. Inte ofta en så ung kille vill ha mer övervakning precis, så man kan ju misstänka att det är ett större problem än vad vi anat. Det här landet behöver en rejäl omskakning så folk öppnar ögonen och ser vilka problem som håller på att växa till sig med både alkohol och andra droger. Eller växa till sig är nog fel uttryckt, det börjar mer explodera, in your face, liksom…

Ja men hörni, vi hörs snart igen dårå 😎 När jag har landat i solstolen, eller nåt!


Paus, rast, och ingen vila

GetAttachment.aspxDet är lite körigt nu, så jag tänkte att ni kunde få ett vackert träd (som bor nära mig) att kika på. Sommaren är här, alla verkar få jul-yra, utom jag, för jag ska jobba hela julhelgen. Och så jobbar jag lite extra nu också, så jag är lite trött och oinspirerad vad gäller bloggeriet. Men sen så, i januari minsann, då blir det semester, och då kanske jag får ändan ur vagnen och till och med tummen ur gumpen, så då kanske det blir blogga av igen… den som väntar på något gott.. 


Fundera mera

Ja den där Lilleman i huset, han är ju en fundersam kille han. Dessutom är han vänligt sinnad, och vill helst att det mesta här på jorden ska leva i ungefär 1000 år minst, i lycka och välmående, amen. Här om sistens så funderade han så här:

-Mum, is it true that praying mantis mums bite the head off the dads after they have made babies?

Ja, jag fick ju erkänna att det nog tyvärr är sant, de är illasinnade insekter, och pound for pound farliga krigare. Nu kunde jag riktigt se hur det snurrade i huvudet, och sen sken han upp när han kommit på lösningen på problemet:

– Mum, they can be gay, huh.

Japp, så löser man problemet med ilskna praying mantis damer….


Det går en sväng i taget

Vintern pågår fortfarande, även om vi nu börjar ana att våren kommer snart. Några av mina vårtecken nedan…


Den icke så blyga kamelian i närbild


I motsats till sin röda syster, så tycker den rosa om att visa upp sig. För ett par år sen var den nedklippt till några ynka pinnar, men det tycks inte beröra den alls, den bara blommar på som om inget hade hänt…Det brukar betyda regn när den blommar så här, men regnperioden tycks vara försenad i år. Det brukar regna som attan i augusti, men jag har faktiskt fått vattna både jordgubbar och en del blommor, och delar av gräsmattan som brukar anta formen av fotbad, är torr som snus. Man går liksom bara och väntar på att det ska braka loss, men nej då. Solen lyser och inte fryser vi ihjäl heller…. Konstigt!


Det blir jordgubbar till jul. Jag planterade dem med avklippta mjölkflaskor runt, för att hålla sniglarna borta. När jag sen la ut en bild på fejjan och undrade om jag nu skulle få jordgubbar och mjölk till jul, svarade en av mina goa kollegor… Nej, du får jordgubbar och en stor dj…vla kossa 🙂 Hon är för go, den tjejjen!


Och apelsinerna mognar till sig, snart är de kastfärdiga 🙂 Men jag har fortfarande inte sett till någon som kan beskära den här monsterbusken… Den börjar bli lite väl vildvuxen nu….

Ja, som ni ser börjar det ta sig i växtligheten. Till och med mina petunior som jag hade i hängande korgar, har frösått sig i sagda korgar och börjar nu blomma och ha sig. Jag hade tänkt plantera isär dem, men de tycks inte ha något emot att trängas, så det får kanske vara. Jag får väl se vad som händer när värmen kommer tillbaks på allvar.



Lilleman i huset, 8 år, har en del funderingar om saker och ting. Här om dagen frågade han mig följande:

-Mum, what would you choose if you could  have a car with fuel, tools, everything you need, all free for a year, or a rocket with free fuel for 5 years….

Ja, man får ju tänka lite innan man svarar på en sån fråga… Så jag sa att om det ingick parkeringsplats för den där rocketen, så kunde jag nog tänka mig en sån. Det var han nöjd med. Lite senare berättade faderskapet om frågan som han fått några timmar tidigare…

-Dad, would you rather die in your sleep,or when you are having a shit? I think that I myself, would rather fall down dead from my treehouse (som han inte har något) on to a bed of flowers….

Jag utforskade inte närmare vad faderskapet svarade……


I 10 år har jag letat. Letat och letat och letat…. I varenda supermarket jag varit in i har jag letat. I varenda pryttelaffär, varenda second-hand, varenda leksaksaffär, varenda dj…vla affär som tänkas kan, har jag letat. Varenda web-sida jag kunnat komma på. Jag har googlat. Jag har frågat. Kanske har jag kopplat av lite i rena klädaffärer, men jag tror ta mig f-n att jag omedvetet har letat där med. Men ingenstans har minsta skymt uppenbarat sig.

Tills nu. Jag fick ett mail, ett reklam-mail, från min annars favvo-affär här. De hade utförsäljning av ett visst märke. Och där. Där fanns den. Med svart handtag och precis som jag vill ha den.

Vispen. En vanlig, enkel dj-vla visp, inte en bedrövlig ballongvisp, utan en helt vanlig *platt* visp. Jag köpte 2. Med hemleverans.


Kalla skönheter

Mitt i vintern, solig och kall som f-n, så händer det saker i trädgården!

Den lilla röda kamelian får för sig att blomma, men blyg som den är så gömmer sig blommorna djupt inne i bladverket. Den rosa kamelian är inte så blyg, men den står bara i knopp än så länge så den bilden får ni vänta lite på.


Och apelsinerna börjar skifta färg, snart blir det yumyum galore…. Fast om någon till äventyrs har erfarenhet av att beskära apelsinbuskar, så har jag en som det står er fritt att öva på. Den är stor, den är full, en smärre apelsindjungel kan man säga…



Jag vet att jag publicerat den här bilden förut, men pukekon är så söt så jag tycker den kan få vara med här också. 



Ja men det är ju som så att vi har mitt i vintern här. Kallt. Soligt. Lite regn, men inte så mycket än. Det kommer i Augusti…  Fast jag struntade i det, och tog semester 🙂 19 dagar, 19 nätter. Och i det här läget, faktiskt 6 av dem kvar. Jag har sovit ikapp lite, städat i kapp lite, slöat, bakat, lagat mat, spelat spel. Faktiskt haft det riktigt skönt. Vilsamt. Det är skönt att ha semester på sommaren, men då orkar man inte speciellt mycket. Och på vintern finns inte så mycket annat att göra, så då kan man hinna i kapp med saker och ting. Jag hade förstås förutsatt mig att göra vissa saker som inte blivit gjorda ännu, men det är ju några dagar kvar 🙂 Och det sköna är, att sen behöver jag bara vänta tills i Oktober, innan nästa semester kommer, lika lång. Jag är lyckligt lottad, med de semesterlagar vi har i det här landet. Som ständig nattarbetare klockar jag upp semestertid galore, och eftersom jag tycker om att ha semester när inte andra har det, så har jag även en välvilligt inställd arbetsgivare som ger mig semester när jag vill 🙂

För övrigt har jag funderat. På världen och människor. Och som vanligt blir jag inte klokare på det.  Jag funderar  t ex på varför man sätter in lifesupport på Nelson Mandela. Det är en mycket gammal människa, som borde få dö i frid.  Kanske gör man det för hans anhöriga, kanske förbereder man sig för det förväntade uppror som kan komma när han går vidare? Men jag betvivlar att det är för hans skull… Han är nog rätt färdig med den här världen och dess tribulations. Är det kanske som så, att människor i allmänhet är så rädda för döden idag, att man hellre håller liv i en ikon som Nelson Mandela, än accepeterar att det är livets gång. Som någon klok sa en gång, vi ska alla den vägen vandra. Själv tror jag inte döden är farlig, den är bara oundviklig. Ett annat tillstånd. Missförstå mig inte, döden är inget jag längtar efter, eller söker på något vis. Den bara … är. Kanske går vi bara vidare till en annan existens, som jag föredrar att tro, eller så är den bara inget. Men vilket som får vi ju inte veta förrän vi är där, eller hur? 

Sen tänker jag rätt mycket på livet också. Den lilla bit i världen som jag lever själv, och den stora biten som jag ser runt ikring mig. Och jag undrar alltid, hur gör man, egentligen? Vet du?